Imorgon fyller jag fyrtio år, och jag måste erkänna att jag har en rejäl livskris.
Kalla den fyrtioårskris.
För min del handlar det i första hand inte om gråa hår och rynkor, utan mer om att livet går på tok för fort.
Jag hinner inte med.
Året som gått har varit ett fantastiskt på många sätt!
Jag har fått chansen att flytta min butik till Magasinet, och där fått möjligheten att utveckla mitt företag på det sätt som jag drömt om i många år.
Det har varit mycket jobb, men så lärorikt och så många härliga kunder, leverantörer, kollegor och vänner jag har fått!
Jag har en fantastisk revisor som stöttar och tror på mig.
Jag har fina vänner som finns där när jag tvivlar och skrattar med mig när jag behöver det.
Sist men inte minst har jag en underbar familj som är mitt allt.
De hänger med på alla mina galenskaper/äventyr och är kärleken i mitt liv.
Vad vore livet utan dem?
Trots allt detta har nog det gågna året varit ett av mina tyngsta.
Visst har jag haft kriser tidigare i mitt liv, men då har det berott på att det hänt något som tagit mig till botten.
Nu har jag ju i princip allt det jag drömt om och ändå krisar jag!!!
Kanske är det just det som är "problemet"...
Jag är livrädd att förlora allt jag har.
Jag tror att jag har gjort någon slags "halvtidssummering" av livet.
Lindas fyrtioåriga liv, och jag är livrädd för att min bästa tid har varit.
Visst låter det patetiskt, men så är det.
Det är ju inte bara jag som blir äldre utan även alla som jag älskar.
Jag är rädd för att mista dem.
Jag rädd för att mina barn ska flytta hemifrån.
Jag är rädd för att jag missar att njuta av den bästa tiden, för den ska ju vara nu säger många.
"Men mamma du ska ju vara glad att du fyller fyrtio" sa en av mina döttrar till mig på väg till stranden idag "det finns de som dör när de är 35".
Helt sant, jag borde fira att jag fyller år!
Fira att jag lever nu!
Fira att det mesta faktiskt är mer fantastiskt än någonsin just nu!
Kanske att jag vaknar upp imorgon i en klokare upplaga av mig själv.
En Linda som vågar njuta av livet istället för att vara rädd för allt som kanske kan hända.
Kram, Linda
